Sara

En vecka har gått nu och jag kan inte fatta det. Jag har gråtit ungefär lika mycket som bloggat -ingenting. För jag kan bara inte fatta att du är borta. Den där hemska natten, när tårarna inte slutade rinna och din hand låg i min. Så satt vi i nästan 6h, sen var det över, du blev befriad från smärtan. Jag vet att du vet att jag var där, din hand tröck min och jag tröck tillbaka. Hårt, som för att säga allt jag aldrig någonsin sagt.  Även fast du inte var vaken kunde vi prata.  När någon lever inser man inte hur mycket den personen verkligen betytt i ens liv, man förstår det när den är borta. Och då är det för sent att tacka för allt.

Min morfar, min granne, min mentor, min vän. Man tror inte att far- och morföräldrar står en så nära, men det gör dom. Jag trodde aldrig att det skulle göra såhär ont.


Men ikväll ska jag ha roligt, och hoppas alla andra också får det. Gott nytt år!